Inviger det efterlängtade sommarlovet med iskaffe på balkongen. Det är typ det jag lever på för tillfället. Värmen har tjuvat min matlust så det blir mest glass och sallad. Och iskallt kaffe såklart.

Min fot har även blivit nätkändis; skickade in en bild till P3 morgonpasset helg när jag hörde att de sökte efter skavanker i kroppen. Jag har liksom ganska jättestora hålfötter..

Äntligen är min tatuering färdig! Jag påbörjade ju den för två veckor sedan men stencilproblem drog över på tiden så det fick bokas en till sittning. Så nu, efter många svordomar och fotryckningar of pain är min kärlek klar. ♥
Varför det är en svart sol är för att den skildrar mig och min personlighet. En väldigt bra vän beskrev mig med orden "glad men ömtålig", och det ligger någonting i det. Jag är en glad person, med en solig personlighet. Men samtidigt kan jag visa ett väldigt ruskigt mående med svarta svackor och ångestperioder. Så jag är en sol, men med ett svart inre. And I love this tattoo.

Min pojkvän kom hem med ett schampoo från Lush för några dagar sedan, i hopp om att ge en nystart till hans rätt så trötta dreads. Jag kunde inte motstå och tjuvade en behandling till mitt egna fågelbo imorse och måste bara hurra lite! Det känns redan mycket bättre och fräschare, samt att man stoltserar runt med en mysig mynta-arom i kalufsen. Asnajs.

Om det visas den gamla headern för er, den med moln och en tejpbit, så får ni uppdatera (shift + refresh) sidan så ni ser den färdiga designen! :]

Björnhunden och damm på linsen.

Skuttar runt på den solskensvarma asfalten och väntar ivrigt på mitt paket som ska komma vilken dag som helst nu. Det kommer innehålla två bebisar som jag ska ta hand om med största kärlek och försiktighet. ÅH. Jag hatar att beställa saker från internet, att vänta är inte min kopp av te och jag kan knappt sova på grund av det lilla barnet som konstant terrar mig med sitt flin och tjut. "SNART!"
Som en femåring på julafton. Typ.

Igår spontandrog jag och Pojkvän till Gävle och tog årets första dopp. Det var alldeles utomordelig tajming, de trettio graderna har nästan smält oss till grunden de senaste dagarna och min tatuering är helt färdigläkt så jag fick äntligen bada. Så jag passade på eftersom jag ska fortsätta på den om två dagar och därför inte kan bada de kommande två-tre veckorna. Uscha.

Jag återkommer med mysiga sommarbilder! Fred och allt sånt där. ♥

foton: jag.

Jag drömmer, jag pysslar och jag älskar. Jag promenerar i skogarna och lyssnar på trädens mjuka vaggvisor tillsammans med tankarna som flyger likt flugor innanför min näthinna. Det skaver samtidigt som det långsamt vaggar mig till sömns. Snurrar i takt med vinden. Faller och faller tills min ömma kropp nuddar barkmarken och jag stänger långsamt mina ögonlock för världen.
Tanke: om jag blundar finns jag inte.

Här är en handfull bilder från helgens spektakel, Uppcon XI. Det kryllade med japannördar, likt myror över Uppsalas gator. En del med fantastiska utklädnader som det var svårt att slita blicken ifrån.
Jag jobbade i Orange pop café och strök pärlplattor och sålde cupcakes hela helgen. Det var trevligt, och detta år fick jag sömnen som behövdes för att överleva. Och trots att jag är ordentligt trött på japankulturen längtar jag till nästa år. Ses vi då?

Bröt min deal med mig själv att jag inte skulle förstöra mitt hår ännu mer, och köpte hem röd hårfärg som fräter sönder mina dreads as we speak. Jag vill ju vara fin inför Uppcon lixom. Jag är personal där och jobbar i OPC, som är Uppcons egna lilla café -och myshörna. Och eftersom jag lär vara monstertrött hela helgen så kan jag lika gärna vara snygg medans.
Jag har iallafall lärt mig en del från förra året som personal; ÄT. DRICK VATTEN. SOV. var väldigt destruktiv och ätstörd det året och sista dagen var jag nära på att svimma på grund av näringsbrist. Men nu tänker jag vara duktig och snäll mot mig själv, inte stressa sönder och äta ordentligt. Det är så otroligt viktigt.

Puss

Jag lider av värmeslag solsting huvudvärk någonting. Det känns som ett gigantiskt växthus har slukat oss. Vi är fast i den tropiska hettan och snart kommer väl malariamyggen för att äta upp oss också.
Imorgon tar folk studenten. Jag önskar så att jag vore en av dem, att få vinka farväl till de gamla, utnötta skolhusen och istället stega iväg mot framtidens äventyr.
När jag slutar skolan vill jag resa, eventuellt bo utomlands ett år eller två. Jag tänker på USA eller Italien. Där jag har släkt och iallafall lite minnen ifrån. Helst USA, i washington eller New Jersey skulle jag placera mig och få uppleva deras kultur morgon till kväll.
Jag vill plugga på någon slags konsthögskola också, utvecklas ännu mer och försöka utmärka mig i barnboksförfattarnas värld. Det är ju det jag vill göra, det jag har drömt om så länge. Jag existerar för att skapa. Det är synd att det är så svårt att försörja sig på det.

Jag ska se världen och måla tavlor i en ljus ateljé, jag ska leva i nuet och ta vara på alla fina stunder. Och såklart en katt som trogen vapendragare.
Men i slutändan bor jag nog i någon liten lägenhet i Sverige iallafall, räknar mina dagar och njuter av den nordiska miljön. Vi har det väldigt bra ändå.

Jag tänkte att jag skulle ge er en ordentlig presentation på två hjärtan, byrackorna.

Lovis och Gizmo heter de.
Lovis är en Leonberger och mer en björn än en hund, smeknamn: Tjockis.
Det är en fantastisk och vacker varelse. Åtta år på ett ungefär men lika valpig i sinnet som en ettåring. När hon var en liten Lovis växte rumpan alltid först för att resten av hundkroppen sedan skulle växa ikapp. Ni kan ju tänka er hur det såg ut.
Detta är en sådan hund man inte kan få nog av. Och hon är så tålig och snäll; man kan dra i henne, brottas med henne, mysa med henne i knät, och använda hennes mage som kudde under en tupplur eller två. När hon vill gosa stryker hon sig mot ens ben som en katt ungefär, och lutar alla 55 kilon mot en. Det blir att hålla balansen för livet.
Hennes skatt är den röda nussekudden, den snuttar hon på och man ser verkligen i hennes ögon hur mycket hon tycker om den där skabbiga IKEAkudden. Ett tag var den förbjuden att ta in i huset eftersom den var så äcklig.
Bokstavsbarn är hon, det är utan tvekan. Har dock inte den blekaste om det beror på chokladen som hon tjuvade som valp eller att hon har växt upp i en sådan kaotisk familj som denna. Men hon är bra.

(detta låter kanske morbidt, men när hon försvinner ur detta jordeliv vill jag göra ett halsband av hennes hörntänder. Vill ha med henne för evigt, älskade björnhund.)




Den andra byrackan, Gizmo, härstammar från Irlands gator med namnet Gipsy. Och på grund av strykarhundarnas tuffa livsregler är hon obehagligt duktig på att knycka mat. Och såklart har hon stålmage också, kan äta ett helt tuggummipaket utan att må dåligt.
Men samtidigt som hon är en prakttjuv så är hon den gosigaste hund man kan träffa (även om det bara är ett skådespeleri för att komma närmre skatterna). Hon rullar runt på golvet, upp mot ens fötter, ligger där på rygg och tittar en rakt in i ens själ med sina mandelögon som inte går att motstå. Inte ens om man hade varit under pistolhot.
Och försiktigt försiktigt hoppar hon upp i ens knä och ger små blygsamma pussar på hakan.
Smeknamn: Tjockis, Sälkorv (lovar, hon ser precis ut som en säl om man drar bak öronen).

Menvärken är horribel och det blåser för mycket för naturens eget bästa. Mamma fotade mig i min mask som jag skapade på bilden i höstas (och jag knåpade ihop en läskig gif på henne), och hon är världens bästa mamma. Så det så.

Jag tror jag har hamnat i någon slags manibubbla. Manilördag. Rocken spelas ur förstärkaren och jag vill ingenting mer än att springa det fortaste jag kan till den där second hand-butiken som ligger närmast mitt hjärta, fynda fabulösa klädkreationer från dåtidens äventyr. Älskar begagnat, alla saker har sin egna historia. Som man tyvärr aldrig får veta.
Men mest av allt vill jag att dreadsen ska växa som ogräs ända tills de snuddar vid svanskotan. Finular även på om jag ska låta lebbluggen växa ut helt eller om jag ska låta den vara. Åh, det är så svårt det här med stil.

(kakor är nog det bästa som finns för tillfället)

Ni tittar er i spegeln, söker fel, bara fel. Ni förblindar er själva med ångest och en slö köttkniv som ni skär ut synen med. Jag sluter mina ögon och önskar att ni kunde se, verkligen SE. Och lära er att ignorera rösterna som skriker "DU ÄR FEL". Ni är inte fel. Inte någonstans. Ni är alldeles perfekta, som en sommarbris eller smaken av sömn när man inte har sovit på alldeles för länge. Ni behöver inte ändra på någonting, ni behöver inte svälta er tills ni kippar efter andan, ni behöver inte spy upp middagen. Ni behöver bara lära er, att ni är v a c k r a.

Jag led själv av Bullimi, för ett år sedan på ett ungefär. Den hade tagit tag i mig lika starkt som en dementor tar tag i din lycka. Det var mitt liv, och jag märkte inte att jag föll ned mer och mer i det bottenlösa hålet. Det var flera dagar i veckan; Åt spydde åt spydde GRÄT. Det jag lämnade kvar i kroppen var oftast inte mer än 50-100 kcal, och jag var fullkomligt besatt i att inte vänta för länge efter att jag hade ätit något, så att kroppen inte skulle ta upp näringen och det var för sent. För sent för vadå?
Ett tag tuggade jag maten och spottade ut i en påse. Stoppade fingrarna i halsen om jag hade råkat svälja någonting.
Jag förstår inte alls hur jag tänkte under den perioden. Jag gick hand i hand med ångesten, och samtidigt som jag älskade känslan av en tom mage så hatade jag det. Jag hatade mig själv, förstod verkligen inte hur folk kunde tycka om mig. Bullimin förstörde mig, men tillslut lät den mig bli frisk och börja om. Jag lärde mig att trots att jag inte är smal som en pinne så är jag vacker precis som jag är. Och nu kan jag fokusera på andra saker, istället för att enbart oroa mig över siffror på vågen och om mina fingrar luktar spya eller inte.
Nu kan jag fokusera på att leva.

Lagom ledsen när jag kom till femte säsongen av nya Doctor who och min favoritdoktor inte längre medverkade. Så jag har bakat kärlekmums till pojkvän och åker snart hem till mamma för att mysa med byrackorna, det blir nog en bra dag trots allt. Trots mensvärken.
Mellan Doctor who- och bakartimmarna har jag målat en hel del i min nya moleskin. Är vanligtvis inte så förtjust i det märket (knappast så bra som alla jublar att det ska vara), men hittade ett avlång block som jag tyckte passade väldigt bra till mina framtida kreationer. Så fick det bli, och den börjar fyllas med många olika djur i akvarellpäls och levande ögon. Men trots de lockande planerna ska jag sätta mig ned i eftermiddag, i solen, i gräset, och rita färdigt min illustration till words nästa nummer. Återkommer.

Dina andetag fyller mig med lycka, det rätt så tomma rummet hjälper de stönande ljuden att eka mellan väggarna. Mjuka lakan omfamnar oss tillsammans med ihoptrasslade lemmar. Du är så underbar, och jag är så kär att det nästan blir stört.

tumblr.

Har drömt så otroligt verklighetstroget under de senaste nätterna att det nästan blir en aningen obehagligt. Som ett exempel så har jag drömt om att myggen har druckit mitt blod, att jag för små avslappnade dialoger med vänner och att jag har tagit på en vägg för att sedan vakna och inse att det var ingenting där. Allt i starka färgscheman och ljud som har låtit så riktigt. Jag var så säker.
En sådan där period då man får svårt att skilja på drömvärlden och den verkliga världen, då man tvivlar större delen av tiden och får smått paranoida känslor tillsammans med stirriga blickar.
Eller är det ett paralellt universum jag hittar mig i under nätterna, då jag istället för att drömma lever ett annat likadant liv?
Eller så har jag bara för intensiv fantasi för mitt eget bästa.

Försöker återhämta mig från helgens galna spektakel; drog ned till Skara och deltog i en minifestival kallad Matchoff open, födelsedagsfest för herrn i den solblekta Billyskepsen.
Det var god men läskigt kraftig grogg i tre olika smaksättningar, ett litet tvåmannartält fylld med Housemusik, livespelning i garaget (till det en moshpit som jag deltog i barfota, på grovt grus) och mygginvasioner från helvetets ondska.
Sökte sömn i en fåtölj och sedan på golvet, så större delen av bilfärden hem spenderade jag i sömnstadiet. Det var en lysande helg. Som alltid kändes det skönt i mina rastlösa fingrar att få komma iväg någon dag så och se världen bortom lite. Men nu vill jag inget annat än att gona ned mig i mitt täcke och titta på en massa Doctor Who.

Föresten så tatuerade jag mig i fredags! Den är inte klar än så ni får inte se den förrän om en liten månad ungefär. Jag är redan nöjd, men mindre tillfreds att den spänner åt så det är jobbigt att lägga tyngd på foten. Bläcket sitter nämligen rakt över ankeln, på utsidan.