Ni tittar er i spegeln, söker fel, bara fel. Ni förblindar er själva med ångest och en slö köttkniv som ni skär ut synen med. Jag sluter mina ögon och önskar att ni kunde se, verkligen SE. Och lära er att ignorera rösterna som skriker "DU ÄR FEL". Ni är inte fel. Inte någonstans. Ni är alldeles perfekta, som en sommarbris eller smaken av sömn när man inte har sovit på alldeles för länge. Ni behöver inte ändra på någonting, ni behöver inte svälta er tills ni kippar efter andan, ni behöver inte spy upp middagen. Ni behöver bara lära er, att ni är v a c k r a.

Jag led själv av Bullimi, för ett år sedan på ett ungefär. Den hade tagit tag i mig lika starkt som en dementor tar tag i din lycka. Det var mitt liv, och jag märkte inte att jag föll ned mer och mer i det bottenlösa hålet. Det var flera dagar i veckan; Åt spydde åt spydde GRÄT. Det jag lämnade kvar i kroppen var oftast inte mer än 50-100 kcal, och jag var fullkomligt besatt i att inte vänta för länge efter att jag hade ätit något, så att kroppen inte skulle ta upp näringen och det var för sent. För sent för vadå?
Ett tag tuggade jag maten och spottade ut i en påse. Stoppade fingrarna i halsen om jag hade råkat svälja någonting.
Jag förstår inte alls hur jag tänkte under den perioden. Jag gick hand i hand med ångesten, och samtidigt som jag älskade känslan av en tom mage så hatade jag det. Jag hatade mig själv, förstod verkligen inte hur folk kunde tycka om mig. Bullimin förstörde mig, men tillslut lät den mig bli frisk och börja om. Jag lärde mig att trots att jag inte är smal som en pinne så är jag vacker precis som jag är. Och nu kan jag fokusera på andra saker, istället för att enbart oroa mig över siffror på vågen och om mina fingrar luktar spya eller inte.
Nu kan jag fokusera på att leva.