Söndagar är nog det värsta jag vet. Det finns ingen tanke som sjunger att det är en bra dag då man kan ta igen sig och ladda inför nästa vecka. Nej, det finns ingen sådan tanke alls faktiskt. Jag blir bara sur på all den dötiden som får mig att fundera för mycket på saker som inte får funderas för mycket på. Jag formar ett stort suckmoln med munnen och det spenderas många timmar stirrandes i väggen och cirkulerande i lägenheten. Utan något mål.
Men söndagen är väl viktig för veckans existens, det får jag nog erkänna. Likt varje familj som behöver ett svart får för att fungera och agera komplett. But still, "söndag" klingar inte rätt i mina öron.

Men mitt i tristessen formar jag bleka flickkinder och trötta ögon tillsamans med favoritpenseln:


Kommer ni ihåg de där halsbanden, de där töjbara man antingen hade som hårband, armband eller runt halsen? Hade själv ett sådant, enbart för att passa in. Att jag inte skämdes.

Man hör getter bräka från andra sidan skogen och det är en geting som inte kommer ut i det fria, fastän balkongdörren är vidöppen. Ikväll tänker jag ta hand om mig själv och strunta i alla måsten. Jag ska dricka favorittéet, slötitta på tv och äta en riktigt god middag. Helt för mig själv, precis det jag behöver just nu känner jag. Imorgon ska jag rollspela hela natten lång så jag får se till att vila ut innan dess. Har en tendens att bli en suckande zombie annars. Hu.

Ha en underbar kväll kära ni, gör ingenting som får er på låg nivå. Ta hand om er.

En liten sneakpeak på min senaste blyertsteckning. Har suttit mer eller mindre hela eftermiddagen, bråkat med skuggor och proportioner. Blir nog rätt så bra i slutändan tror jag ändå, kan ni se vem det är? Vinkeln i kameran är ju såklart åt helvete.

Det har flyttat in en igelkott i våran trädgård, den gömmer sig bland buskarna bakom de gamla rostiga cyklarna och sover i den skyddande skuggan. Jag såg den några dagar tidigare; då promenerade den runt i cirklar vid de tre äppelträden i jakt efter mat eller dylikt. Den är så söt att jag inte vet vart jag ska ta vägen, blir så varm i hjärtat av igelkottar. De ser så klumpigt glada ut och har ett så häftigt försvar. Tänk om man också kunde förvandlas till en boll fylld med ilskna taggar så fort faran knackade på dörren, tänk om.

Hittade även en gammal teckning från någon gång i våras när jag besökte Göteborg. Jag hade nyligen sett på Tangled och fått långa böljande kalufser på blyertstippen, och detta var en av alla papper som blyertshåret klamrade sig fast vid.