Bröt min deal med mig själv att jag inte skulle förstöra mitt hår ännu mer, och köpte hem röd hårfärg som fräter sönder mina dreads as we speak. Jag vill ju vara fin inför Uppcon lixom. Jag är personal där och jobbar i OPC, som är Uppcons egna lilla café -och myshörna. Och eftersom jag lär vara monstertrött hela helgen så kan jag lika gärna vara snygg medans.
Jag har iallafall lärt mig en del från förra året som personal; ÄT. DRICK VATTEN. SOV. var väldigt destruktiv och ätstörd det året och sista dagen var jag nära på att svimma på grund av näringsbrist. Men nu tänker jag vara duktig och snäll mot mig själv, inte stressa sönder och äta ordentligt. Det är så otroligt viktigt.

Puss

Jag lider av värmeslag solsting huvudvärk någonting. Det känns som ett gigantiskt växthus har slukat oss. Vi är fast i den tropiska hettan och snart kommer väl malariamyggen för att äta upp oss också.
Imorgon tar folk studenten. Jag önskar så att jag vore en av dem, att få vinka farväl till de gamla, utnötta skolhusen och istället stega iväg mot framtidens äventyr.
När jag slutar skolan vill jag resa, eventuellt bo utomlands ett år eller två. Jag tänker på USA eller Italien. Där jag har släkt och iallafall lite minnen ifrån. Helst USA, i washington eller New Jersey skulle jag placera mig och få uppleva deras kultur morgon till kväll.
Jag vill plugga på någon slags konsthögskola också, utvecklas ännu mer och försöka utmärka mig i barnboksförfattarnas värld. Det är ju det jag vill göra, det jag har drömt om så länge. Jag existerar för att skapa. Det är synd att det är så svårt att försörja sig på det.

Jag ska se världen och måla tavlor i en ljus ateljé, jag ska leva i nuet och ta vara på alla fina stunder. Och såklart en katt som trogen vapendragare.
Men i slutändan bor jag nog i någon liten lägenhet i Sverige iallafall, räknar mina dagar och njuter av den nordiska miljön. Vi har det väldigt bra ändå.

Jag tänkte att jag skulle ge er en ordentlig presentation på två hjärtan, byrackorna.

Lovis och Gizmo heter de.
Lovis är en Leonberger och mer en björn än en hund, smeknamn: Tjockis.
Det är en fantastisk och vacker varelse. Åtta år på ett ungefär men lika valpig i sinnet som en ettåring. När hon var en liten Lovis växte rumpan alltid först för att resten av hundkroppen sedan skulle växa ikapp. Ni kan ju tänka er hur det såg ut.
Detta är en sådan hund man inte kan få nog av. Och hon är så tålig och snäll; man kan dra i henne, brottas med henne, mysa med henne i knät, och använda hennes mage som kudde under en tupplur eller två. När hon vill gosa stryker hon sig mot ens ben som en katt ungefär, och lutar alla 55 kilon mot en. Det blir att hålla balansen för livet.
Hennes skatt är den röda nussekudden, den snuttar hon på och man ser verkligen i hennes ögon hur mycket hon tycker om den där skabbiga IKEAkudden. Ett tag var den förbjuden att ta in i huset eftersom den var så äcklig.
Bokstavsbarn är hon, det är utan tvekan. Har dock inte den blekaste om det beror på chokladen som hon tjuvade som valp eller att hon har växt upp i en sådan kaotisk familj som denna. Men hon är bra.

(detta låter kanske morbidt, men när hon försvinner ur detta jordeliv vill jag göra ett halsband av hennes hörntänder. Vill ha med henne för evigt, älskade björnhund.)




Den andra byrackan, Gizmo, härstammar från Irlands gator med namnet Gipsy. Och på grund av strykarhundarnas tuffa livsregler är hon obehagligt duktig på att knycka mat. Och såklart har hon stålmage också, kan äta ett helt tuggummipaket utan att må dåligt.
Men samtidigt som hon är en prakttjuv så är hon den gosigaste hund man kan träffa (även om det bara är ett skådespeleri för att komma närmre skatterna). Hon rullar runt på golvet, upp mot ens fötter, ligger där på rygg och tittar en rakt in i ens själ med sina mandelögon som inte går att motstå. Inte ens om man hade varit under pistolhot.
Och försiktigt försiktigt hoppar hon upp i ens knä och ger små blygsamma pussar på hakan.
Smeknamn: Tjockis, Sälkorv (lovar, hon ser precis ut som en säl om man drar bak öronen).

Menvärken är horribel och det blåser för mycket för naturens eget bästa. Mamma fotade mig i min mask som jag skapade på bilden i höstas (och jag knåpade ihop en läskig gif på henne), och hon är världens bästa mamma. Så det så.

Söndagar är nog det värsta jag vet. Det finns ingen tanke som sjunger att det är en bra dag då man kan ta igen sig och ladda inför nästa vecka. Nej, det finns ingen sådan tanke alls faktiskt. Jag blir bara sur på all den dötiden som får mig att fundera för mycket på saker som inte får funderas för mycket på. Jag formar ett stort suckmoln med munnen och det spenderas många timmar stirrandes i väggen och cirkulerande i lägenheten. Utan något mål.
Men söndagen är väl viktig för veckans existens, det får jag nog erkänna. Likt varje familj som behöver ett svart får för att fungera och agera komplett. But still, "söndag" klingar inte rätt i mina öron.

Men mitt i tristessen formar jag bleka flickkinder och trötta ögon tillsamans med favoritpenseln:


Kommer ni ihåg de där halsbanden, de där töjbara man antingen hade som hårband, armband eller runt halsen? Hade själv ett sådant, enbart för att passa in. Att jag inte skämdes.

Jag tror jag har hamnat i någon slags manibubbla. Manilördag. Rocken spelas ur förstärkaren och jag vill ingenting mer än att springa det fortaste jag kan till den där second hand-butiken som ligger närmast mitt hjärta, fynda fabulösa klädkreationer från dåtidens äventyr. Älskar begagnat, alla saker har sin egna historia. Som man tyvärr aldrig får veta.
Men mest av allt vill jag att dreadsen ska växa som ogräs ända tills de snuddar vid svanskotan. Finular även på om jag ska låta lebbluggen växa ut helt eller om jag ska låta den vara. Åh, det är så svårt det här med stil.

(kakor är nog det bästa som finns för tillfället)

Ni tittar er i spegeln, söker fel, bara fel. Ni förblindar er själva med ångest och en slö köttkniv som ni skär ut synen med. Jag sluter mina ögon och önskar att ni kunde se, verkligen SE. Och lära er att ignorera rösterna som skriker "DU ÄR FEL". Ni är inte fel. Inte någonstans. Ni är alldeles perfekta, som en sommarbris eller smaken av sömn när man inte har sovit på alldeles för länge. Ni behöver inte ändra på någonting, ni behöver inte svälta er tills ni kippar efter andan, ni behöver inte spy upp middagen. Ni behöver bara lära er, att ni är v a c k r a.

Jag led själv av Bullimi, för ett år sedan på ett ungefär. Den hade tagit tag i mig lika starkt som en dementor tar tag i din lycka. Det var mitt liv, och jag märkte inte att jag föll ned mer och mer i det bottenlösa hålet. Det var flera dagar i veckan; Åt spydde åt spydde GRÄT. Det jag lämnade kvar i kroppen var oftast inte mer än 50-100 kcal, och jag var fullkomligt besatt i att inte vänta för länge efter att jag hade ätit något, så att kroppen inte skulle ta upp näringen och det var för sent. För sent för vadå?
Ett tag tuggade jag maten och spottade ut i en påse. Stoppade fingrarna i halsen om jag hade råkat svälja någonting.
Jag förstår inte alls hur jag tänkte under den perioden. Jag gick hand i hand med ångesten, och samtidigt som jag älskade känslan av en tom mage så hatade jag det. Jag hatade mig själv, förstod verkligen inte hur folk kunde tycka om mig. Bullimin förstörde mig, men tillslut lät den mig bli frisk och börja om. Jag lärde mig att trots att jag inte är smal som en pinne så är jag vacker precis som jag är. Och nu kan jag fokusera på andra saker, istället för att enbart oroa mig över siffror på vågen och om mina fingrar luktar spya eller inte.
Nu kan jag fokusera på att leva.

Man hör getter bräka från andra sidan skogen och det är en geting som inte kommer ut i det fria, fastän balkongdörren är vidöppen. Ikväll tänker jag ta hand om mig själv och strunta i alla måsten. Jag ska dricka favorittéet, slötitta på tv och äta en riktigt god middag. Helt för mig själv, precis det jag behöver just nu känner jag. Imorgon ska jag rollspela hela natten lång så jag får se till att vila ut innan dess. Har en tendens att bli en suckande zombie annars. Hu.

Ha en underbar kväll kära ni, gör ingenting som får er på låg nivå. Ta hand om er.

Lagom ledsen när jag kom till femte säsongen av nya Doctor who och min favoritdoktor inte längre medverkade. Så jag har bakat kärlekmums till pojkvän och åker snart hem till mamma för att mysa med byrackorna, det blir nog en bra dag trots allt. Trots mensvärken.
Mellan Doctor who- och bakartimmarna har jag målat en hel del i min nya moleskin. Är vanligtvis inte så förtjust i det märket (knappast så bra som alla jublar att det ska vara), men hittade ett avlång block som jag tyckte passade väldigt bra till mina framtida kreationer. Så fick det bli, och den börjar fyllas med många olika djur i akvarellpäls och levande ögon. Men trots de lockande planerna ska jag sätta mig ned i eftermiddag, i solen, i gräset, och rita färdigt min illustration till words nästa nummer. Återkommer.

Dina andetag fyller mig med lycka, det rätt så tomma rummet hjälper de stönande ljuden att eka mellan väggarna. Mjuka lakan omfamnar oss tillsammans med ihoptrasslade lemmar. Du är så underbar, och jag är så kär att det nästan blir stört.

tumblr.

Har drömt så otroligt verklighetstroget under de senaste nätterna att det nästan blir en aningen obehagligt. Som ett exempel så har jag drömt om att myggen har druckit mitt blod, att jag för små avslappnade dialoger med vänner och att jag har tagit på en vägg för att sedan vakna och inse att det var ingenting där. Allt i starka färgscheman och ljud som har låtit så riktigt. Jag var så säker.
En sådan där period då man får svårt att skilja på drömvärlden och den verkliga världen, då man tvivlar större delen av tiden och får smått paranoida känslor tillsammans med stirriga blickar.
Eller är det ett paralellt universum jag hittar mig i under nätterna, då jag istället för att drömma lever ett annat likadant liv?
Eller så har jag bara för intensiv fantasi för mitt eget bästa.

Försöker återhämta mig från helgens galna spektakel; drog ned till Skara och deltog i en minifestival kallad Matchoff open, födelsedagsfest för herrn i den solblekta Billyskepsen.
Det var god men läskigt kraftig grogg i tre olika smaksättningar, ett litet tvåmannartält fylld med Housemusik, livespelning i garaget (till det en moshpit som jag deltog i barfota, på grovt grus) och mygginvasioner från helvetets ondska.
Sökte sömn i en fåtölj och sedan på golvet, så större delen av bilfärden hem spenderade jag i sömnstadiet. Det var en lysande helg. Som alltid kändes det skönt i mina rastlösa fingrar att få komma iväg någon dag så och se världen bortom lite. Men nu vill jag inget annat än att gona ned mig i mitt täcke och titta på en massa Doctor Who.

Föresten så tatuerade jag mig i fredags! Den är inte klar än så ni får inte se den förrän om en liten månad ungefär. Jag är redan nöjd, men mindre tillfreds att den spänner åt så det är jobbigt att lägga tyngd på foten. Bläcket sitter nämligen rakt över ankeln, på utsidan.

Såhär ser det ut när man går bakom vårat hus och in i skogarnas viskningar. Det är en sådan fin kontrast mellan bilväg och natur.

Igår klev jag in i "vuxenvärlden" och blåste ut ljusen för min artonårsdag. Jag fick en två tre födelsedagssånger efter tolvslaget; befann mig på en efterfest hemma hos syster (där man målar akryltavlor och fäktas med machetes från Karibien) och drack öl tillsammans med skratt och kramar. Fick en taxiresa hem vid två och somnade så fort jag lade huvudet mot kuddens sövande mjukhet. Vaknade av ännu mer sång, denna gång av min mamma som tillsammans med hundarna smög in på mitt rum med en liten tårta, ljus och en korg med presenter. En liten hög med paket inslagna i grodpapper och packpapper från flytten. En italiensk tvål som antagligen aldrig kommer att tas ur det fina omslaget, doftljus, teblommor och en tekopp med tillhörande lock.
I skolan utspelade sig ett lyssnarprov i musikhistoria som jag tror det gick helt okej på, fast egentligen gick det nog åt helskotta. Vi lyssnade på sex stycken klassiska stycken som man skulle sätta epok, kompositör och stilbeskrivning på. Det var mysigt att börja dagen på det sättet. Även om det gick dåligt så fick jag halvsova till klassisk musik i nittio minuter. På kvällen satte vi oss på O'connors och drack varsin öl, älskar den puben.

Elefanten på de första fotona gav jag mig själv iförrgår när jag var som mest sorgsen. Han heter Ben och har hy lika slät och len som porslin.

Äter popcorn tittar på näst intill usla zombierullar myser i mina nya harembyxor dricker te och trivs så jäkla bra i den här lägenheten.

(ni har väl inte glömt att jag finns att följa på Bloglovin? puss)

tumblr.

Dagen har varit mörk, inga sorgetårar som fallit från min kind men mest apati. Jag tänker mycket på döden, det har jag alltid gjort. Undrar hur det känns, kallt eller harmoni rakt igenom? Är det ljus som bländar en till yrsel eller är det bara svart?
Imorgon fyller jag år. En dag närmre dagen då liemannen tar min hand och vandrar iväg med mig mot evigheten. Jag hoppas att han är varsam med min pånyttfödda själ. Jag hoppas att jag blir mottagen med värme och fägnad, att jag hamnar någonstans bara mina nuvarande drömmar kan ta mig till. Någonstans vackert. Jag ursäktar att jag för med mig så tråkig energi just nu, men nedstämdheten har mig fastkedjad.

Igår, 17e maj 2011, försvann Sheik ur denna värld. Pojkvän skulle plantera om deras blomma och jag passade på att titta till hur hon mådde. Hon har nämligen legat trött på samma ställe i någon vecka eller två. Jag fann en slocknad drakkropp. Antagligen har hon vilat där och väntat på att Liemannens kalla hand ska hämta henne. För hon visste väl, att nu var det dags. Jag vet inte om det var en sjuka eller bara ålder som var orsaken; senast hon åt var i Februari, innan dem blev mina. Jag har gång på gång försökt få henne att äta, men alltid blir mössen totalratade. Men jag försökte.
Hon begravdes där björken stod förut, tillsammans med sorgetårar och en blåklocka i en plåtlåda med Lilla björn och lilla tiger-motiv. Åh vad jag kommer sakna henne, mitt söta lilla trassel.

Om jag hade haft alla mina kläder till hands hade jag burit svarta kläder idag. Men nöjer mig med den svarta paschminasjalen som visas på andra bilden. Den hon gärna myste i.

tumblr.



Det finns så mycket saker jag vill göra, men här är några saker som står högst upp på listan:

♦ besöka Hachikōstatyn i Shibuya, Japan
♦ se vilda lejon på Afrikas savanner
♦ elefantturer i regnskogen
♦ njuta av morgonsolen vid Stonehenge
♦ gräva ned fötterna i saharaöknens heta sand
♦ dyka i korallrev och bada med hajar
♦ vakna upp i en egen lägenhet

Finns det någonting som ni verkligen vill uppleva i framtiden?

En liten sneakpeak på min senaste blyertsteckning. Har suttit mer eller mindre hela eftermiddagen, bråkat med skuggor och proportioner. Blir nog rätt så bra i slutändan tror jag ändå, kan ni se vem det är? Vinkeln i kameran är ju såklart åt helvete.

Flydde till min syster några timmar för att slippa onödigt tankebrus. Och det resulterade i att vi satt bakåtlutade i hennes säng, med kalla vårrullar, vindruvor, ris och en söt rödskimrande smultronchampagne i kroppen. Nästan så white trash som det går (självklart halsade vi direkt ur flaskan), men sådant behövs ibland. Att bara sjunka ned bland kuddarna och bara tappa alla tankar från den grådaskiga vardagen. Hitchcockfilmen Rear window fick stå som underhållning. För er som inte har sett den; den är GULD.

Det har flyttat in en igelkott i våran trädgård, den gömmer sig bland buskarna bakom de gamla rostiga cyklarna och sover i den skyddande skuggan. Jag såg den några dagar tidigare; då promenerade den runt i cirklar vid de tre äppelträden i jakt efter mat eller dylikt. Den är så söt att jag inte vet vart jag ska ta vägen, blir så varm i hjärtat av igelkottar. De ser så klumpigt glada ut och har ett så häftigt försvar. Tänk om man också kunde förvandlas till en boll fylld med ilskna taggar så fort faran knackade på dörren, tänk om.

Hittade även en gammal teckning från någon gång i våras när jag besökte Göteborg. Jag hade nyligen sett på Tangled och fått långa böljande kalufser på blyertstippen, och detta var en av alla papper som blyertshåret klamrade sig fast vid.

Jag kände för någonting nytt, någonting fräscht. Min förra blogg kommer finnas kvar där ute i cyberrymden, men det är här saker och ting kommer att ske. Jag är numera ett mummeldjur.

Jag är 18 år om en liten vecka och jag heter Nora. Nora Ilva Elisabeth S. Ni finner mig i Uppsala där jag försöker ta mig igenom gymnasiet fyllt med prestationsångest och oroliga suckar, men det är den bästa skolan jag någonsin har satt min fot i så det är inte helvetet rakt igenom.
Jag ritar, jag fotografer och skapar allmänt. Allt från halvpoetiska texter till stegosauruströjor. Skapandet är mitt kall, och jag fungerar inte utan det. Min kropp behöver kreativitetens värme för att överleva, och så är det bara. Min själ behöver även naturen, bläckfiskträd och gröna åkrar är nog det bästa jag vet näst efter konsten. Och om jag kunde skulle jag bosätta mig i ett naturreservat, men nöjer mig med att bo nära ett istället.

Här är jag, låt mig fångas i eran famn.