Söndagar är nog det värsta jag vet. Det finns ingen tanke som sjunger att det är en bra dag då man kan ta igen sig och ladda inför nästa vecka. Nej, det finns ingen sådan tanke alls faktiskt. Jag blir bara sur på all den dötiden som får mig att fundera för mycket på saker som inte får funderas för mycket på. Jag formar ett stort suckmoln med munnen och det spenderas många timmar stirrandes i väggen och cirkulerande i lägenheten. Utan något mål.
Men söndagen är väl viktig för veckans existens, det får jag nog erkänna. Likt varje familj som behöver ett svart får för att fungera och agera komplett. But still, "söndag" klingar inte rätt i mina öron.

Men mitt i tristessen formar jag bleka flickkinder och trötta ögon tillsamans med favoritpenseln:


Kommer ni ihåg de där halsbanden, de där töjbara man antingen hade som hårband, armband eller runt halsen? Hade själv ett sådant, enbart för att passa in. Att jag inte skämdes.