Alla gårdagens vakentimmar gick åt att flytta från en villa ute på landsbygden, till en tvåa i Eriksberg. Kassar fyllda med böcker, lådor och möbler trycktes in i flyttbilen (männen som hjälpte till att flytta var barndomskungar på tetris, så det var otroligt kompakt och snyggt lastat). Jag, syster och stjärnsyster fick instruktionerna att vakta hundarna hela dagen. Låter kanske som en relativt behaglig uppgift, och det var det väl, men våra hundar kan bli väldigt mycket och väldigt livliga på en och samma gång. Som att de vet hur man bäst jävlas med våra bräckliga sinnen. Vi hittade till en hundhage där de fick springa fritt, slutade med att våra två och tre till hundar hade kalas i ett lerigt dike.

När allting var färdigflyttat gick jag ut i skogen. Trädens viskningar och fåglarnas vaggvisor var det som behövdes för att varva ned lite, bort med all flyttstress och in med det enkla skogslugnet. Såg tre stycken rådjur på en äng, en mor och hennes två yngligar. Hon tittade stelt på mig medans jag kände på det torra gräset, en nervös blick som bara rådjur kan ge ifrån sig. En blick som tränger in i en och man förstår att hon aldrig tänker släppa den sålänge jag är där. Råkade gå lite för nära, hon kallade på de unga och försvann sedan in i skogen igen. För alltid borta.

Men det här känns så bra, så rätt. Det känns som att jag är gjord för den här stadsdelen, som om jag har fått ihop alla pusselbitar. Det är nära till min skola, nära till skogen och ett naturreservat, nära till affären och nära till stan. Jag trivs redan så bra, spricker snart! Mina tapeter är ljusgula, med fönster mot vägen där man kan spionera på grannar och förbisusande cyklister. På torget står en glad dragspelsman, jag älskar det här så mycket. Det kan inte vara sant. Men nyp mig inte i armen, om det är en dröm så vill jag aldrig vakna upp ur den. En dröm om flyttlådor överallt och Ebba grön på LPspelaren, i en perfekt lägenhet.

tumblr.

Alla gårdagens vakentimmar gick åt att flytta från en villa ute på landsbygden, till en tvåa i Eriksberg, Uppsala. Kassar fyllda med böcker, lådor och möbler trycktes in i flyttbilen (männen som hjälpte till att flytta var barndomskungar på tetris, så det var otroligt kompakt och snyggt lastat). Jag, syster och stjärnsyster fick instruktionerna att vakta hundarna hela dagen. Låter kanske som en relativt behaglig uppgift, och det var det väl, men våra hundar kan bli väldigt mycket och väldigt livliga på en och samma gång. Som att de vet hur man bäst jävlas med våra bräckliga sinnen. Vi hittade till en hundhage där de fick springa fritt, slutade med att våra två och tre till hundar hade kalas i ett lerigt dike.

När allting var färdigflyttat gick jag ut i skogen. Trädens viskningar och fåglarnas vaggvisor var det som behövdes för att varva ned lite, bort med all flyttstress och in med det enkla skogslugnet. Såg tre stycken rådjur på en äng, en mor och hennes två yngligar. Hon tittade stelt på mig medans jag kände på det torra gräset, en nervös blick som bara rådjur kan ge ifrån sig. En blick som tränger in i en och man förstår att hon aldrig tänker släppa den sålänge jag är där. Råkade gå lite för nära, hon kallade på de unga och försvann sedan in i skogen igen. För alltid borta.

Men det här känns så bra, så rätt. Det känns som att jag är gjord för den här stadsdelen, som om jag har fått ihop alla pusselbitar. Det är nära till min skola, nära till skogen och ett naturreservat, nära till affären och nära till stan. Jag trivs redan så bra, spricker snart! Mina tapeter är ljusgula, med fönster mot vägen där man kan spionera på grannar och förbisusande cyklister. På torget står en glad dragspelsman, jag älskar det här så mycket. Det kan inte vara sant. Men nyp mig inte i armen, om det är en dröm så vill jag aldrig vakna upp ur den. En dröm om flyttlådor överallt och Ebba grön på LPspelaren, i en perfekt lägenhet.