Förr i tiden var den krypande oron en stor del av mitt liv. Ångesten sög i sig min hjärnsubstans tills jag låg där i sängen som en apatisk insekt, stirrandes in i väggen, med alla tankar om perfektion och om liv och död.
Men ingen är perfekt.

Sedan jag träffade C blev tillvaron ljusare, nu är det faktiskt ovanligt att fyllas med själanöd tills man spricker. Nu är det ovanligt att ha en dålig dag. Nu glittrar mina ögon i solen. Nu kan jag le och njuta. Nu har jag insett hur det är att leva i en rätt så lugn vardag, utan hetsande tankebrus.
Och det är underbart,
helt fantastiskt.