60: fly birdies fly



Träden dansar i en hetsig rytm medans jag och huvudvärken stannar inne. Tittar på 2012, hoppas att världen kommer finnas kvar här för alltid när jag egentligen vet om att det inte är så. Att en dag blir det svart. Uppslukade av solen. Det kvarlämnade dammet svävar för alltid runt i tomheten.
Men ingenting kan existera för evigt. Och trots den vetskapen fylls jag fortfarande av en kall rädsla. Vad händer sen? Blir det ens något sen? För människan kanske det inte spelar någon roll egentligen, för vi är nog raderade sedan länge.
Men det kommer alltid finnas en liten tanke innanför skallbenet som viskar, och frågar, om vad som kommer att ske.

Kommentarer
Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0