När tristessen knackar på och träder in i mitt inre sinnesrum blir allting en enda stor dimma av tät oro. Jag vet inte ut eller in och stirrar in i väggens hypnotiserande tomhet. Tankarna formar ett mörkt vakuum i mitt hjärta och det känns som att regnet öser ned innanför skallbenet. Jag svämmar över innifrån.

Det skrev jag igårnatt när allting kändes rent utav uselt.

Men idag är en ny dag. Vi vaknade till åska och regn, låg och myste till det knattrande ljudet på fönsterbrädan.
Och efter en vecka av konstant sahara-värme är det här näst intill paradiset.