Tänkte måla ett porträtt på Berny Pålsson och när jag var mitt i att googla ett fränt foto av damen så snubblade jag över en bild på mig från när jag var i fjortonårsåldern. "Vänta va?" tänkte jag och klickade in mig på bilden, fann mig i min gamla skrivhörna, såg gamla bilder från det trasiga förflutna och hittade även ett förevigat minne på min gamla råtta, Scratchy. Det var kvällen då F var på besök och vi tittade på film, när jag plötsligt hittade en tumör på hennes mage. Fick panik och brast ned i sorgetårar, som dock inte behövdes eftersom det är en sådan vanlig och oftast ofarlig åkomma hos råttor födda i djuraffärer. Gosade och klappade henne på magen resten av nattetimmarna som visade sig.
Fyfan vad du är saknad, råttis.
Jag kommer ihåg när jag såg dig för första gången. Du var inte större än mitt öra och satt där tillsammans med dina systrar, tittandes upp mot mig och jag visste då, att det skulle bli du och jag och vi.
Jag kommer ihåg hur jag var så kär i dig den första kvällen, hur jag egentligen ville sitta och titta på dina taniga tassar och dina små knappnålsögon in i evigheten. Hur den kärleken stannade kvar och fanns där till slutet.
Jag skulle kunna skriva en hel novell om hur minnena om dig alltid kommer finnas innanför min näthinna, att jag vill ha dig förevigad i min hud och att jag ibland sneglar mot din grav nedanför äppelträdet och den fyrkantiga stenen och tänker på dig. Men det skulle bli ett true tl;dr moment så jag säger pass. Kanske gör jag en barnbok till ditt minne. Eller kanske lever jag vidare som vanligt. Men jag kommer aldrig att glömma dig. Aldrig.

Och det är rätt så sorgligt för folk som aldrig har haft ett sådant djupt förhållande med ett djur förut i deras liv. Det är så fantastiskt att jag inte vet vad.