Regnet öste ned från himmelen. Stora droppar slog mig rakt i ansiktet, men ändå stod jag där i bara linne och blundade upp mot skyn. Människor som stod ihoptrasslade i busskuren tittade konstigt på mig och jag antar att de undrade varför jag lät vattnet skölja över mig.
För att det är så härligt, skulle jag ha svarat.
Folk nu för tiden är så instängda. Instängda i samhällets krav. Medans vi blombarn promenerar barfota bredvid de gråa betongmänniskorna och drar i smilbanden. Försöker dra med de andra ut i regnet, visa hur underbart det är att vara fri. Men de bara står där och skär in blickarna igenom ens skinn, kliver på bussen och lever vidare i det gråa betonglandet.