Ni förstörde min sommar lite. Arvika var det enda jag hade sett fram emot denna sommar och det enda som jag faktiskt lagt ned pengar och planering på. Att ni lade ner festivalen gjorde mig rätt så ledsen i ögat, och jag hoppas innerligt att jag får tillbaka det jag betalade.
Med (o)vänliga hälsningar, en fattig uppsalastudent.

Förr i tiden var den krypande oron en stor del av mitt liv. Ångesten sög i sig min hjärnsubstans tills jag låg där i sängen som en apatisk insekt, stirrandes in i väggen, med alla tankar om perfektion och om liv och död.
Men ingen är perfekt.

Sedan jag träffade C blev tillvaron ljusare, nu är det faktiskt ovanligt att fyllas med själanöd tills man spricker. Nu är det ovanligt att ha en dålig dag. Nu glittrar mina ögon i solen. Nu kan jag le och njuta. Nu har jag insett hur det är att leva i en rätt så lugn vardag, utan hetsande tankebrus.
Och det är underbart,
helt fantastiskt.

Midsommarafton spenderades i Götenes inre skog. Och tillsammans med den traditionella midsommargropen, nittiotalspop uppe i ladan, regndoft i luften och shotroulette in i nattetimmarna så var det en prima kväll. Lyckades även slarva bort byxorna jag bar under festen, med minnesluckor som gör allting ännu mer förvirrat. Men det var mycket mer fab än att sitta inne och glo på film hela natten, som mina tidigare midsommaraftonar har sett ut. Vad hade folket därute för sig?

"Morgon"myser på balkongen, så går det när man stannar i sovlandet tills halv två.. Så ingenting speciellt händer idag, och det är ruskigt härligt. Att bara flyta runt i vardagen som en halvdan zombie och lyssna på Cash-mannen. Får ingenting på min att göra-lista avbockat, men det gör ingenting. Det är ju en dag imorgon också.

Den enda katten jag skulle resa jorden runt för, hon som har en så stor tårtdel av mitt hjärta. Älskade älskade Tuzzi.

Hittade ett vackert träd.


Spontandrog till Gävles inre skogar för att njuta av sommarens första dopp.


Grillade med familjen, syster och hennes pojkvän var sådär allmänt söta.


Bror och hans flickvän och kaffe. Stiligare par får man nog leta efter. ♥


Bästa systern.


Jobbade på UppconXI och myste med min bästaste skåning.


UppconXI


My bro!


Mirjam och håret


Min vägg, inget mer.


Grampuskatten.

Jag har sagt det flera gånger förut och jag säger det igen; jag hatar verkligen söndagar. Det är så mycket ångest och ingenting händer och alla förhoppningar och alla leenden bara ramlar ned i den där stora vattenpölen ute på parkeringen och skapar stora skvalpande ljud. Inget blir liksom något vidare bra. Det enda timmarna går åt till är att forma stora moln fyllda av smutsiga suckar. Hela dagen är skitig rakt igenom.

Lite bilder från gårdagens stockholmsbesök. Hälsade på en av mina finaste vänner Togi, promenerade runt i Gamla stan, klappade en liten hamsterdam och låg på hallgolvet och pratade om rymden. Fin kväll.

Draktrasslet Dexter(minator), om du ändå visste hur älskad du är.

Ont i hela kroppen, har ingen aning om varför. Sovit konstigt? Antagligen för att jag har tre hem som jag skiftar mellan och därför sover i olika sängar hela tiden. Bästa sängen är hemma hos Pojkvän, den är stor som atlanten så vi kan båda breda ut oss tills lemmarna inte räcker till under nattetimmarna. Den hemma hos mamma är två bäddmadrasser och en smalare madrass, så det är supermjukt och rätt så vingligt. Min säng hemma hos pappa är fylld med annat skrot, som ett kartongflygplan till exempel.
Anyways, tänkte påminna er om att bloglovin finns. Ni är ju ändå upp mot femtiostrecket varje dag och det är ju riktigt smidigt att använda sig av bloglovin så till höger kan ni klicka för att följa mig. Om ni vill alltså.
Nu ska jag somna till Simpsons och förhoppningsvis bli kvitt denna monsterhuvudvärk. Sov gott!

Jag vill kunna skriva dikter. Poesi ur hjärtats vaga vrå, sådan som borrar sig igenom själen och lämnar kvar brödsmulor bakade på vackra minnen. Jag har försökt och försökt, men skapar i slutändan alltid skrynkliga bollar av mina nerkluddade papper och suddar ut ordtrasslets existens med de sista suddsmulorna. Det går inte. Och jag hatar det. Hur gör man, för att fånga perfektion? Hur kan du sjunga ut poesin lika lätt och graciöst som fågelsång, medans vi (jag) sitter kvarglömda i det dunkla och formar mer intetsägande ordskräp?

Dagarna, timmarna, minuterna och sekunderna flyter redan ihop till en grumlig vattenpöl. Denna måndag ser ut som en bunt kreativa tanketimmar och såsande i pojkväns gigantiska säng. Har endast lämnat den för att promenera till affären för att fylla på vårat mjölksortiment. Annars ligger jag mest intrasslad i sängkläderna och blundar till radion. Orken räcker inte till för mer påhitt så jag samlar mentala krafter tills någon senare timme då jag och pappa ska flytta draken och hans terrarie hem till mamma, och laga sprickan i glasets botten. Borde åka dit så snart som möjligt.

Men jag ligger mest intrasslad i sängkläderna och blundar till radion.

"Låt hundarna vara ifred och sluta sparka åt dem" hörde jag från gatan. Hundarna skällde i kör och jag förstår inte hur många idioter det finns i världen. Eller jag vill inte förstå, rättare sagt.
Nu ska jag äta den sista pannkakan (american style) och somna om. Drömma om ylande hundar och blodiga fötter. Fyfan.

Jag har tappat bort min lust att skriva. Mina fingrar är för trötta för att vandra över tangenterna och forma meningar rakt från mitt inre. Det är för varmt helt enkelt. As we speak har jag dragit nattduksbordet mot fönstret så jag kan ta del av fläktarna som då och då letar sig in i sovrummet, medans jag ligger i sängen och vilar ögonen på Classic Doctor who. Det är så fantastiskt B så jag vet inte vart jag ska ta vägen riktigt, sextiotalet alltså. Suveränt.
Men ja. Det jag skulle komma fram till egentligen var att jag inte orkar skriva någon lång logg över dagens händelser, så istället får ni en bild från några timmar sedan när jag och mannen i mitt liv satt vid ån i stan och åt glass. Och jag köpte en plunta. Sen var det liksom ingenting mer. Och nu blev det ju en mellanlång text iallafall, så eh. Ja. Klart slut.